|
|
Här är jag 3-4 år.
|
Tidigare liv....?? av Berit Broström KONTAKT Sidan uppdaterad 2006-02-06Gå till min AKTUELLT-sida med dagbok, bilder m m.
Det är flera lärare med flera som velat använda det jag skrivit. Det är fritt fram. Men jag skulle bli glad om ni mailade mig och talade om ifall ni hade någon nytta av texten.
(Många undrar om allt jag skriver är SANT. Vad är sanning? Jag har försökt beskriva så sanningsenligt som möjligt hur jag tycker att jag minns vad som hände i barndomen och senare, vad jag tycker att jag minns. Hur jag upplevde det, helt enkelt, hur jag minns att jag TÄNKTE och FUNDERADE som barn. Men jag kan minnas fel, jag kan fattat fel, uppfattat saker på barns vis. Sen har jag ändrat namn på personer och platser för att ingen ska känna sig utpekad)
Här börjar boken:
|
|
Här är jag 3-4 år.
|
- Jag heter inte Barbro– jag heter Vicky! – skrek jag ilsket och stampade i golvet.
- Sluta upp med dom där dumheterna, sa pappa. Jag vill inte höra ett ord till om det där. Du heter Barbro och därmed jämt! Pappa var så bestämd. Det gick inte att påstå något annat. Men jag visste att jag inte bott med mamma och pappa hela tiden. Jag hade bott någon annanstans tidigare. Men det visste inte dom om. Jag försökte få pappa att komma ihåg den där resan vi hade gjort, han och jag.
Vi åkte tåg, buss och bil och vi åkte långt, långt bort. Där fanns höga, vita fjäll och fjordar och fisk som hängde på tork. Mindes han inte det? Så konstig han såg ut. Varför blev han så blek? Ville inte pappa minnas resan vi gjorde?
Fast jag bara kunde vara mellan tre och fem år, tyckte jag nog att jag förklarade för honom så han skulle förstå. Ändå såg han helt oförstående ut. Vi hade flugit och landat på några små öar och där fanns något eller någon som hette Helen Harbour eller Harbo, Harbor eller Helensbourg eller något i den stilen. Fåtöljerna i flygplanet var gjorda så att man kunde fälla ner en bricka som satt fast i stolen framför. Och där fick vi mat. Men pappa sa att jag aldrig flugit, fast jag visste ju att jag hade det.
-Var är mina leksaker? frågade jag en dag, när vi i mars 1950 åkte med flyttbilen till en liten stuga långt uppe i skogen i norra Värmland. Pappa såg lika frågande ut den gången. Visste han inte var mina leksaker var? Jag hade ju en stor låda fullproppad med leksaker. Jag hade små, fina, röda dockmöbler i trä med någon målad slinga på. Det visste han väl! Nej – till min stora förtvivlan och besvikelse mindes han inte mina leksaker. Dom kom aldrig tillbaka. Jag såg dom aldrig mer. Jag envisades med att kalla mig Vicky, fast alla andra sa att jag hette Barbro. Till slut fick dom ta mig till en psykolog. Då var jag nästan fem år…………….....
Innan vi reste till psykologen, blev jag lovad en stor, fin docka om jag lovade att inte prata en massa "dumheter". Jag var hypernervös att jag skulle göra bort mig hos doktorn och for hit och dit, men jag sa inget. När jag sen som vuxen läste journalsnutten därifrån, hade dom skrivit att jag var slamsig och tramsig! Så fräckt! Hur kunde dom skriva så? Förstod dom inte att jag var skiträdd att jag skulle säga något som jag inte fick säga?
Det här var någon av dom första gångerna som jag minns att jag talade om något som jag senare i livet skulle komma att tolka som minnen från en annan människas liv.
Dom sa på radion att jag var död!
Genombrottet höll på att komma en dag, när jag lyssnade på radion. Pappa hade köpt en radio på avbetalning för att höra nyheterna och väderleksrapporten. Jag stod i köket vid köksbordet och radion var på. Under fönstret i köket hade vi en träsoffa och till höger om soffan stod en symaskin som man kunde fälla ner, så det blev som ett bord. Det stod Singer på symaskinen. Radion stod på en hylla ganska högt upp till vänster om mig och köksbordet. Vi bodde i en liten by i södra Närke och det var någon gång mellan slutet av 1947 och mars 1950. Troligen var det 1948-49 och jag var 3-5 år. DÅ HÖRDE JAG ATT DOM PRATADE OM MEJ PÅ RADION! Jag hörde det tydligt. Vilket namn dom sa, minns jag inte, men det var inte Barbro. Det var jag säker på. Och jag VISSTE att det var om mig dom pratade. Dom sa att jag var död! Jag ropade till pappa, som var i rummet:
Pappa kom genast ut i köket och stängde av radion. Jag fick ingen förklaring till vad jag hört. Hur kunde man vara död och ändå leva? Det övergick mitt förstånd. Vem jag än pratade med av de vuxna, fick jag bara dumma svar som "Sluta upp med det där dumma pratet - gå ut och lek istället". När jag ville ha svar på livets stora frågor om liv och död, bad dom mig gå ut och leka! Höjden av nonchalans, tyckte jag. Men någon gång skulle jag visa hur fel dom hade och hur rätt jag hade. Det bestämde jag mig för. Någon gång, när jag blev stor.
- - - - - - - -
Född i farstun
Dom vuxna kunde inget förklara om födelse och död. Och sa dom något, hade dom de mest konstiga saker att berätta. Jag visste inte vad jag skulle tro. När jag frågade hur jag kommit till dem, började pappa prata om en stork och att jag var född i farstun. Det var väldigt svårt för mig att få det att gå ihop. Skulle en stor fågel ha kommit med mig och lagt mig i den kalla farstun? Hur kunde dom ha hjärta till att ha mig liggande där i någon tvättkorg och frysa? Det verkade ju inte klokt. Hade man verkligen så grymma föräldrar?
En annan gång sa pappa att dom fått mig genom Rädda Barnen i Stockholm. Inte för jag visste vad det var, men när jag blev lite äldre skulle jag ta reda på det och om dom fått mig därifrån. Inget stämde med vad dom sa, tyckte jag.
Kungen dog
Kanske var det allt tal om Stockholm som gjorde att jag längtade dit? Det var en enda röra hemma. Pappa söp i helgerna och mamma var alltid sjuk. Jag minns henne nästan bara liggande med svår värk, oförmögen att ta hand om mig och mina syskon. Förresten fick jag aldrig någon klarhet i om dom verkligen var mina föräldrar eller inte. Mitt upp i alltihop dog kungen. En dag kom pappa hem från jobbet och talade om att kungen var död. De blågula fanorna vajade på halv stång. Kungen bodde i Stockholm och i Stockholm fanns Rädda Barnen, så mycket visste jag. Det var på hösten 1950 som Gustav V dog. Fast jag bara var fem år, sörjde jag. Nu när kungen var död också, tyckte jag mina möjligheter att få hjälp var lika med noll. Jag visste inget om Gud då – utan kungen var den högsta instans jag kände till. Jag visste hur han såg ut. Pappa hade alltid ett stort inramat och signerat porträtt av kungen på sitt skrivbord. Varför han hade det, vet jag inte, men det hade han i hela sitt liv. Han som var socialist eller kommunist. Det gick inte alls ihop, tyckte jag, när jag som vuxen fick kontakt med honom. Men som femåring var jag för liten att förstå att när en kung dog, kom det en annan kung efter honom. Nej, jag trodde loppet var kört för min del. Jag kanske hade hoppats på att kungen skulle kunna förklara för mina föräldrar vem jag egentligen var.
Jag fick nya leksaker och till slut glömde jag nästan bort dom röda dockmöblerna, dom som bara jag visste något om.
Barnhemmet
Jag var väl sex när jag kom till mitt tredje barnhem. Mamma var mycket sjuk och hon frågade mig vad jag ville. Ville jag stanna hemma med mamma och pappa eller ville jag åka till mina syskon på barnhemmet? Det var ett svårt val. Jag hade inga kamrater där uppe i skogen och jag var otroligt leksugen. Kom jag till barnhemmet, skulle jag få leka så mycket jag ville. Men risken fanns att jag inte kunde få komma hem mer. Jag var fullt medveten om vilken stor risk jag tog, men jag tog den. Leklusten tog överhanden. Och barmavårds- nämnden hade lovat att vi syskon skulle få komma hem till julen. Jag kom aldrig hem mer. Varken till jul eller någonsin.
Bortglömd
På barnhemmet såg jag min chans att få berätta sanningen. Inte för jag minns vad jag berättade för personalen där, men det var mycket viktigt. Ja, själv tyckte jag att det var så viktigt, att hade dom fattat det minsta av vad jag sa, så skulle dom förstå att det inte alls fungerade som dom trodde med liv och död och allt. Jag visste minsann hur det var inte dom. Dom visste ingenting, tyckte jag. Så fort jag fick en chans, smet jag in i föreståndarinnans skrivrum. Där satt jag som klistrad vid radio- apparaten. Nu skulle dom nog snart säga på radion igen vem jag var och vad jag hette, trodde jag. Då skulle alla förstå vilket misstag dom gjort, när dom kallade mig för Barbro och placerade mig på barnhem. Men dom sa aldrig något mer om mig på radion. Jag var bortglömd. Dom jag kom ifrån från början, trodde säkert jag var död nu, fast jag visste ju att man kunde vara död – åtminstone kunde dom säga på radion att man var död – och ändå leva på något mysko vis. Men hur jag än förklarade för tanterna på barnhemmet att jag inte hette Barbro – utan att jag var någon annan och kom någon annanstans ifrån, så trodde dom mig inte. Som trodde inte ett skvatt av vad jag sa. Inte ens min storasyster Mary ville tro mig.
- - - - - - - - - - -
- Börja inte med det där nu igen, sa hon och såg riktigt orolig ut.
Det spelade ingen roll vad jag påstod. Jag fick bara en vänlig klapp på huvudet och så sa dom:
- Jaja, det blir nog bra. Gå ut och lek nu!
Vilken förnedring! Hur kunde dom nonchalera mig så? Gå ut och lek! När jag skulle berätta hur allt egentligen låg till. Jag gick i veckor för mig själv och tjurade och ville inte prata med någon, stod det i barnhemsjournalen. Tacka katten för det! Dom hörde ju inte på vad jag sa. Jag var så ledsen, så ledsen. Ingen ville höra på mig. Ingen! Om dom hade vetat vem jag egentligen var, skulle dom inte ha vågat behandla mig så här, tänkte jag. För jag var inte bara jag, jag var någon annan också. Det visste jag. Men ingen annan jag kände var någon annan också och möjligheterna att förklara vad jag menade och visste, försvann för gott veckan före jul. Då packade dom ner mina kläder i en kartong. Jag skulle skjutsas iväg i bil. Vart visste jag inte. Långt var det och mörkt blev det, innan vi kom fram.
På hemlig ort
- Här är din nya mamma och pappa, sa dom.
Var dom inte riktigt kloka? Bara lämna av mig så där. Utan att mamma och pappa eller mina syskon visste var jag var. Och utan att fråga mej vad jag ville! Det övergick mitt förstånd.
Där satt jag alltså en mörk decemberkväll mitt i julslakten och åt havregrynsgröt med vilt främmande varelser. Konstiga människor som skulle vara mina föräldrar. Som talade annorlunda och luktade annorlunda än vad jag var van vid. Det bara stockade sig i halsen av gråt och förtvivlan. Jag som skulle hem till jul! Dom hade ju lovat det! Inte fick jag komma hem. Jag var grundlurad. Dom hade varit så sliskigt insmickrande dom där tanterna från barnavårdsnämnden. Jag skulle få det så bra bara jag följde med.
Grundlurad
Så lättlurad jag var. Det lärde mig att senare i livet akta mig för människor som verkade för rara och för vänliga. Då var det alltid något djävulskap bakom. Förr eller senare avslöjade dom sitt rätta jag. Nej, då var det bättre med arga, sura människor som sa vad dom tyckte. Dom visste man ju var man hade. Men dom här! Utan att blinka slet dom av mina rötter för gott. Ja, dom kunde lika gärna ha huggit av mig benen. Så kändes det. Och så känns det nästan än idag – 50 år senare. Man kan jämföra det med tvångssterilisering – tvångsplacering. Dom hade makten. Makten över liv och död.
Det var inget fel på tant Gerda och farbror Harry. Dom hette så. Och dom tyckte att jag var duktig. Men jag fick ingen välling och ingen fiskleverolja som på barnhemmet. Jag som älskade fiskleverolja. Getost brukade pappa köpa åt mig och tomater – det var näst fiskleverolja det bästa jag visste. Här fick man gröt och kaffe med mjölk i och vetebrödsskivor, som inte smakade något, att doppa i kaffet. Jo, jag vande mig nog här också. Det var väl så här livet var, antog jag. Några leksaker minns jag inte att jag hade, bara några tomma trådrullar att leka med i ett skåp vid spisen i köket.
Negerdockan
Jag hade min lilla negerdocka. Den var länge den enda förbindelselänken med mitt förflutna. Dockan som fröken Sonjas fästman köpt åt mig för två kronor på EPA samma dag som dom åkte iväg med mig till mitt nya hem. Fröken Sonja var föreståndarinna på barnhemmet. Hon och hennes fästman var inte glada över uppdraget dom fått att köra iväg med mig från barnhemmet. Det hörde jag att dom sa i bilen när dom trodde att jag sov i baksätet. Dom tyckte det var förskräckligt att behöva lämna mig till helt främmande människor. Jag älskade fröken Sonja. Men hon hade inte makten att stoppa det makabra företaget. Makten låg hos nämnden och konsulenten. Det skulle ordnas goda hem åt barn på den tiden. Det bara var så. Med goda hem menades ofta hos religiösa människor med bondgård eller andra med god ekonomi och ett välstädat hem.
Jag längtade tillbaka till barnhemmet....
Jag undrade hur jag skulle ta mig tillbaka till barnhemmet. Där hade jag haft en sorts utgångspunkt till både mitt ursprung och min framtid, tyckte jag. Nu visste jag inte ens från vilket håll jag kommit hit och inte hur jag skulle hitta tillbaka. Visst kunde jag både läsa och skriva. Det hade jag lärt mig, när det var långtråkigt uppe i skogen med mamma och pappa och mina syskon var på barnhem. Men kartor visste jag nog inte att de fanns och absolut inte hur de skulle läsas. Skulle jag gå över skogen eller över mossen eller kanske genom samhället mot sjön? Nej, det blev för krångligt. Jag blev tvungen att stanna och anpassa mig. När jag flera år senare fick läsa sagan om Hans och Greta och hur de la ut ädelstenar på vägen, tyckte jag att jag varit väldigt korkad som inte hade kommit på att göra likadant för att hitta hem.
Jag intalade mig länge att det var ett missförstånd att jag hamnat här. Jag skulle ju hem till min mamma och min mormor, som bodde vid ett blått hav, där en fyr blinkade på kvällarna och där dom hade riktiga rävskinn med riktiga rävhuvuden kring halsen och där det hängde torkat fisk på ställningar ute. Där jag kunde äta fiskleverolja varje dag, så mycket jag ville. Där det fanns höga vita berg, där jag hade en vit päls att värma mig i. Där det fanns någon som hette kabeljo... Jag kom inte på vad mamma hette. Var det Ellen, Elle eller Helen? Helen Harbor? Nej, jag hade för länge sedan glömt. Mitt riktiga hem, var var det? Hur skulle jag komma dit? Där jag var jag och ingen annan. Där alla visste vem jag var.
Den elake, tråkige guden
De där Guden dom trodde på här, var en besynnerlig figur. Man fick passa sig noga. Första tiden på bondgården visste jag inte riktigt vad som var synd och vad som inte var synd. Det tog sin tid att lära sig det. All vacker musik var synd. Efter vad jag förstod, så höll sig Gud till andakten, nyheterna och väderleksrapporten på radion. De tre sakerna var alltså inte synd. En dag strömmade vacker musik ur radion. Jag njöt av tonerna från apparaten, som stod högt upp på en hylla i köket. Jag hann inte njuta så länge, för farbror Harry kom inrusande från lagårn och störtade fram och stängde av radion. Jag fick inte höra så syndiga tongångar. Efterhand föstod jag att det mesta var synd. Allt vackert och roligt var i alla fall synd. Det hade visst Gud bestämt. Ja, nu var ju kungen död, så nu fick väl Gud bestämma istället för kungen, tänkte jag. Fanns det ingen som var normal? Någon som inte var som föräldrar som bara försvann eller som barnavårdstanter som bara gjorde lite som dom tyckte utan att fråga ens?
Ensam i stjärnerymden
En mörk, kall vinterkväll fick jag följa med tant Gerda ut och åka spark. Jag hade fått en egen, silverfärgat spark. Handtaget på sparken var trasigt och satt fast med ståltråd på ena sidan. Det var isgata hela vägen. Vi sparkade oss fram genom mörka, tysta skogar, där stora svarta granar skuggade vägen i månskenet. Vi skulle på auktion. Det var långt. Långt, långt borta på himlen lyste stjärnorna. Lika långt borta var jag från mitt hem. Från mitt egentliga hem. Det kändes som om jag själv var en sån där liten stjärna, utkastad lite på måfå. För långt bort för att nå det jag kände och visste, för långt bort från de mina, från mitt ursprung. Jag svävade i tomma intet - utan ben - utan fäste. Som en liten fjäder for jag omkring, beroende på vart det blåste. Vinden förde mig än hit, än dit och jag kunde inte styra det själv. Jag hade ju ingen talan! Jag var bara ett barn. Min vilja satt i skogen på en tall. Så sa dom.
Färgerna tröstade mig
Tant Gerda och jag kom in i en varm, upplyst lada. Glödlampor hängde ner från taket. Tant Gerda köpte laxrosafärgade sidentyger. Jag upplevde glädjen av att se färgerna, ja, det nästan smakade gott i munnen av att se dem. Laxrosa siden. Kanske tant Gerda kunde sy något fint täcke till min lilla negerdocka av det laxrosa, blänkande tyget? Färgerna gav en stor tröst. De olika kulörerna framkallade olika känslor inom mig och fungerade som läkedom för själen. Jag mindes en sommar i Värmland,. Mamma Ella hade köpt en himmelsblå klänning åt mig den sommar jag fyllde fem år. Det var den sommaren jag lärde mig vissla och knyta knut och rosett och läsa och skriva. Hela den sommaren smakade himmelsblå. Och klänningen var inte vilken himmelsblå klänning som helst. Det var en klänning med volang på bröstet. Volang var något otroligt fint på den tiden.
Det var sommaren då stockholmarna kom förbi vårt lilla torp uppe i skogen. Dom stannade vid grinden med sin bil, vevade ner bilrutorna och gav mig dixiekola i guldfärgat staniolpapper och kexrån med en underbar rosafärgad fyllning. Stockholmarna hade sin sommarstuga på andra sidan järnvägsspåret. Mamma, pappa och jag hade tidigare gått dit genom skogen, tittat in genom fönstren. Och vi fick se något otroligt fint. En rostfri diskbänk. Den blänkte som äkta silver i solskenet. Det var nästan så man fick ont i ögonen av glansen. Det där med den rostfria diskbänken var lika spännande och nytt som den genomskinliga plastpåsen, som jag fick att kräkas i, när dom från barnhemmet skjutsade mig i bil till tant Gerda o farbror Harry. Jag hade då aldrig sett sådana moderniteter förr.
Röda rosor, röda läppar, purpurvin……
Det var synd om tanten som kom och frågade efter vägen hos tant Gerda och farbror Harry. Tanten stod där så försynt i hallen och såg så glad ut. Hon var vänlig och rar och hade röda läppar – röda rosor, röda läppar, purpurvin. Doft av myrten och en sång på violin, längtar och drar, minnenas….. Jag tyckte synd om henne, för hon skulle bli tvungen att brinna i en evig eld, därför att hon hade målade läppar. Det hörde jag tant Gerda och farbror Harry säga till varandra i köket, när hon gått. Men min mamma då! Min mamma hade alltid målade rödmålade läppar! Stackars mamma, tänkte jag, ska hon också få brinna i den där elden! Tänk om jag kunde få tag på mamma och varna henne för att måla läpparna röda. Den enda tröst jag för tillfället kom på var att jag nog också skulle hamna i den där evige elden som Gud bestämt för alla syndiga varelser. Jag hade ju gjort ganska mycket ofog. Någon större chans att klara mig undan elden, hade jag nog inte. Då skulle vi i alla fall mötas, mamma och jag. I elden. Platsen för det kommande mötet verkade inte särskilt lockande men jag skulle ju få träffa min mamma. Vi kunde ju alltid hålla varandra i handen och trösta varandra medan lågorna slickade oss. Ja, så tänkte jag.
Hade hela min familj dött?
Mina syskon hörde jag inte av. Dom hade bara försvunnit, den ena efter den andra redan på barnhemmet. Vart dom tog vägen, var det ingen som sa. Inte ens adressen hade jag fått, så jag kunde skriva till dom. Kanske dom hade dött dom också som kungen och Folke Bernadotte? Ja, säker kunde man aldrig vara. Och pappa då? Vad var han för en svikare? Han brukade ju kunna lista ut var jag var, slå ner dom som var dumma och ta mig bara.
Mötena i Elimkapellet
Fast egentligen var jag nog lite rädd för att han skulle komma och slå ner tant Gerda och farbror Harry. Dom var ju snälla människor innerst inne, fast dom trodde på en lite konstig Gud. Förresten hade nog Gud lite dålig hörsel. På mötena i Elimkapellet var dom tvungna att skrika åt honom, för han skulle höra; HALLELUJA, KÄRE JESUS, HALLELUJA…skrek dom i mun på varandra. Det bara surrade i huvudet på mig, när dom höll på så där. Jag och mina kamrater försökte att inte låtsas om dom vuxnas konstigheter på mötena. Vi hade överseende med dom på något sätt. Dom fick väl hålla på och tjoa, bara vi fick ha våra lekar under bänkarna och utanför kapellet.
Vintern blev lång.
Julen gick förbi utan julklappar från mina riktiga föräldrar. Jag var nu ganska säker på att både mamma och pappa dött. Till jul brukade dom alltid skicka julklappar. Vilket barnhem jag än var på, så visste dom att jag ville ha julklappar. Nu kom inte ens ett julkort från dom. Hade dom dött eller hade dom frivilligt övergett mig? Jag visste inte vad jag skulle tro. Våren kom, snön smälte och vårblommorna tittade upp. Men ingen pappa kom. Inte ringde han, inte skrev han. Ingenting. Jag väntade och väntade och väntade, men ingen kom.
Pappa hittade mig!
Lagom tills jag skulle fylla 7 år kom han. Han levde! Och han talade om att alla i familjen levde. Dom hade överlevt, liksom jag. HURRA! Vi levde! Pappa talade om vad som hänt. När han skulle hämta mig på barnhemmet till ju, fanns jag inte där. Det enda han fick veta var att jag förts till hemlig ort. Men pappa var inte den som gav sig. Han hade cyklat runt i socknarna från december till april och frågat alla han mötte om de visste någon som nyligen fått en liten fosterdotter. Till slut fick han napp. Det var en förståndig präst som hade sagt:
- Det är klart du ska veta var dina barn är. Jag känner en familj här i byn som nyligen fått en fosterdotter. (del 1-6)
Besöksförbud
På så sätt fick pappa adressen till mig. Han hittade mig! Pappa hade en splitter ny cykel med sig. En röd Crescent. Den dagen lärde han mig cykla också. Jag körde omkull ett par gånger och skrapade knäna. Men pappa sprang efter och höll i pakethållaren och innan dagen var slut, kunde jag cykla. Den sommaren kom mamma Ella och pappa Runde många gånger och hälsade på. Så många gånger att dom blev polisanmälda och fick betala böter för att dom överträtt besöksförbudet. Det visste inte jag då. Inte heller att jag stod under skyddsuppfostran. Först som vuxen fick jag ta i polisprotokollet från förhöret med mina föräldrar. Mamma blev utfrågad av polisen varför de överträtt besöksförbudet. Hennes svar får mig än idag att gråta floder:
Tant Gerda och farbror Harry bjöd mamma och pappa på både mat och kaffe och jag berättade för mina föräldrar om alla djuren på gården. Djuren, som blivit ett surrugat för mig, när jag inte fick vara hos min egen familj. Hästarna Brunte och Bläsen, korna Rosa-Maj och Sippa och dom andra korna. Jag berättade om kalvarna som jag fick ge mjölk ur en hink. Det var så härligt att sätta in handen i munnen på kalvarna. Dom hade så sträv tunga. Det kittlade så roligt. Jag berättade om hönsen som jag själv fick mata. Men jag talade inte om att jag försökt lära en höna att simma under vatten. Det hade inte gått så bra. Trots att jag tryckte ner henne under vattnet i bassängen för mjölkkrukorna och sa åt henne hur hon skulle göra, betedde hon sig inte alls som jag ville. Hon bara flaxade och skrek och flög upp och satte sig högt uppe i taket på remmen på motorn till mjölkmaskinerna. Hönan hade inte varit det minsta intresserad av att lära sig simma under vattnet. Och farbror Harry hade gett mig en örfil, så jag förstod att det var något dumt jag gjort. Och förstod jag att jag hade gjort något dumt, var det ju onödigt att oroa mamma och pappa med det, tyckte jag. Dom trodde ju att jag var så snäll.
En gång fick jag gå med mamma och pappa och promenera ut i skogen. Jag försökte övertala dom att ta mig med hem. Det vågade dom inte. Då visade jag pappa märket jag fått på benet. Pappa undrade vad det var och jag berättade att det var drängen som sparkat mej på benet. Det skulle väl få pappa att reagera och förstå att jag inte kunde vara kvar där, tyckte jag.
Inte kunde jag tala om att jag retat drängen till vansinne genom att kasta boll på köksluckorna, så att bollen gång på gång hamnat i hans tvättvatten. Han stod och tvättade sig i köket i ett gult, emaljerat handfat med grön rand. Det var så fantastiskt roligt att kasta boll på skåpluckorna ovanför honom och se hur bollen studsade ner i drängens tvättvatten, så det skvätte vatten åt alla håll. Drängen sa åt mig flera gånger att sluta med det där, men ju argare han blev, desto roligare tyckte jag att det var. Men mitt skvallrande ledde inte till att jag fick följa med hem. Pappa pratade med drängen. Vad dom sa, vet jag inte. Långt, långt senare i livet berättade pappa att han fått veta hur drängen utnyttjades på gården av bonden och fick arbeta för nästan ingen lön alls. När pappa förstod hur det låg till, ordnade han en ny plats åt drängen, där han fick bättre betalt.
Så en vacker försommardag, blev jag ertappad som tjuv. Då fick jag veta att det var fult att stjäla. Och synd. Men blommorna var ju så vackra. Dom stod i rabatten vid väggen i grannens trädgård. Gula med mörkt röda fält i mitten. Planterade gullvivor. Dom ville jag ha. Dom skulle lysa upp i den mörka skjul, som jag hade som lekstuga. Jag var van att ta det jag ville ha och såg det inte som någon orätt. Grannen hade ju så många blommor och Gud hade ju skapat alla växter och alla djur till oss människor, hade jag hört i Elimkapellet. Jag plockade en jättebukett. Otroligt nöjd och belåten med mitt förvärv, satte jag buketten i en plåtburk med vatten och ställde burken på trälådan som jag hade som bord i mitt skjul. Den lysande gula färgen gjorde mig så glad i sinnet. Det dröjde inte länge förrän farbror Harry fick syn på buketten med gullvivorna och jag berättade glatt var jag hittat dom. Han blev inte lika glad. Jag var en tjuv! En gullvivetjuv! Jag skulle straffas för mina synder, först och främst genom ett kok stryk. Då blev det fart på benen. Så snabbt jag nånsin orkade sprang jag ut i åkern över fårorna med farbror Harry hack i häl. Jag snubblade och föll och då kom han ifatt mig. Jag fick ordentligt med stryk på ändan och till råga på allt tvingades jag följa med honom till grannen, be om förlåtelse och lämna tillbaka blommorna. Jag var en stor syndare, fick jag veta. Gud straffade alla syndare, även gullvivetjuvar, hårt. Antagligen med den eviga elden.
Gå till min AKTUELLT-sida med dagbok, bilder m m
